Maranata gav svensk kristenhet en trosinjektion

Hösten 1960 började Örebro fria församling, med Arne Imsen och Donald Bergagård i spetsen, hålla offentliga möten. Det var den officiella starten för Maranata i Sverige. 60 år senare ser Donald med tacksamhet tillbaka på sina år i den frambrytande Maranataväckelsen.

Av Börje Norlén

Maranatas intåg i Sverige tog sin början 1959. Donald Bergagård, som då var evangelist i pingstförsamlingen i Örebro, reste med några vänner till Norge där de hade hört talas om okonventionella möten som kallades Maran Ata. I centrum för den nya rörelsen stod Aage Samuelsen, kontroversiell och färgstark förkunnare, musiker och sångförfattare. Mycket folk samlades och rörelsen spred sig i landet.

En rörelse tar form

Hemma i Örebro frågade Bergagård ledningen i pingstförsamlingen om han fick spela upp en inspelning med vittnesbörd och sång från sitt besök i Norge. De lyssnade och var först positiva, men när det kom fram vilket sammanhang det rörde sig om blev de tveksamma – de befarade att det skulle kunna vålla splittring i Pingstväckelsen. Våren 1960 slutade Bergagård som evangelist i pingstförsamlingen, och inget kunde sedan hejda rörelsen. Den bröt in som en stormvind över landet och blev både älskad och omdiskuterad.

Musik som öppnade dörrarna

Örebro fria församling blev centrum för väckelsen, där Bergagård samarbetade med Arne Imsen, som snart blev föreståndare för Maranataförsamlingen i Stockholm. 1961 flyttade Bergagård till Jönköping och det var där som "Maranata" blev en samlande beteckning för rörelsen. Folk samlades i skaror och tilltalades av de fria mötesformerna – det var lätt att spontant sjunga med i de trallvänliga sångerna till dragspel, gitarrer och handklappning. Elinstrument var på den tiden inte accepterade i frikyrkan, men i Maranata fick de fritt spelrum. Duon Curt & Roland banade väg för en poppigare musikstil och nådde många, speciellt yngre.

Ett arv av förnyelse

Maran ata är ett arameiskt bönerop – "vår Herre, kom" – som står oöversatt i våra biblar (1 Kor 16:22). I Sverige blev Maranata en identitetsmarkör för den nya rörelsen, och under de första åren på 60-talet hade väckelsen fått spridning över hela landet. Maranata nådde sin kulmen 1966, varefter tillväxten hämmades av slitningar mellan de mest framträdande ledarna. Rörelsen splittrades i olika fraktioner och många gick in i andra församlingar. Trots detta, konstaterar Donald Bergagård, innebar Maranata en injektion av förnyelse och framåtanda som blev till välsignelse för kristenheten i Sverige.