Väckelse mitt i sekularisering
Maranata fick stort genomslag under 60- och 70-talen. Med musik inspirerad av rockabilly och dansmusik, i kombination med äldre väckelsesånger, nådde man långt utanför kyrkans hägn, skriver Torbjörn Aronsson, författare till en ny bok om Maranata, vilken på onsdagskvällen presenteras i ett webbinarium i regi av Institutet för Pentekostala Studier (IPS) vid ALT.
Av Torbjörn Aronson
Maranata uppstod som en väckelserörelse i Mellansverige under 1960-talet och hade sin bakgrund i såväl förnyelse som konflikter inom amerikansk, norsk och svensk pingströrelse. Väckelsen inspirerades av den så kallade helandeväckelsen i den amerikanska pingströrelsen, och eskatologiska teman såsom tungotal, profetia, helande och ett spontant gudstjänstliv återupplivades.
Väckelsen skulle dessutom få ett genomslag i svensk media som saknade motstycke bland kristna kyrkor och rörelser under samma tidsperiod.
Maranata hade en stark tonvikt på evangelisation och mission, men resulterade också i nya församlingsbildningar och samhällskritisk opinionsbildning.
De tre ledargestalterna, Donald Bergagård (1936–), Erik Gunnar Eriksson (1929–2006) och Arne Imsen (1930–99) fick betydande medieutrymme och använde sig av nya populärkulturella uttrycksformer för att sprida väckelsen. Dessa hade tidigare varit verksamma inom Pingströrelsen och Örebromissionen.
Efter konflikter i slutet av 60-talet byggde Bergagård och Eriksson var för sig upp egna missionsorganisationer och konferensverksamheter, vilka har fortsatt till dags dato.
Maran ata! är arameiska och betyder ”Du, vår herre, kom!” (se 1 Kor 16:22). Den amerikanske helandeevangelisten AA Allen startade under 50-talet församlingar i USA med namnet Maranatha Church. Allen var de svenska och norska evangelisternas stora förebild och från honom hämtades namnet till Norden.
Namnet uttryckte också något kännetecknande för väckelsen, nämligen predikan och sånger om Jesu återkomst.
Maranata bidrog till att vidga intresset för pingstkarismatisk kristendom bland vanligt folk och kristna utanför Pingströrelsen, och rörelsen var en katalysator för en rad nya missions- och evangelisationsorganisationer under 1900-talets sista årtionden. I dag finns omfattande församlingsrörelser och biståndsprojekt i Östafrika, Latinamerika och olika delar av Asien med ursprung i Maranata.
Tältmissionen, Hoppets Stjärna och Trosgnistans Mission har sina rötter där och är i dag verksamma i nämnda världsdelar och i Europa.
Inom Trosgnistans församlingsnätverk Align finns i dag över 3 000 församlingar med cirka 300 000 medlemmar. Där finns också flera mindre svenska missions-och biståndsorganisationer, som exempelvis New Life Mission och Barnens Ark, som grundades av personer som varit en del av Maranata.
Vad som är mindre känt är att grundarna av de svenska grenarna av de amerikanska evangelisationsorganisationerna Teen Challenge (TC, Kristen Utmaning) och Youth With A Mission (UMU, Ungdom med Uppgift) – det vill säga Erland Strömqvist (TC) och Kristian Westergård (UMU) – hade sin bakgrund i Maranata.
Maranata blev aldrig något samfund. Det började som ett löst nätverk kring fristående församlingar, predikanter, konferenser och missionsorganisationer. Rörelsen finns i vissa delar kvar än i dag och för vidare en gemensam väckelsetradition, men Maranata-namnet försvann under 1980-talet från de grenar av väckelserörelsen som inte samarbetade med Arne Imsen.
De nya populärkulturella uttrycksformer som Maranata tog upp under 1960-talet utgjordes av musik (country, rockabilly, dansmusik), möteslokaler (Folkets Hus, Folkets Park, konsertlokaler, idrottshallar, cirkustält) och användningen av media (tv, radio, kassetter, albumskivor), vilka i samtiden associerades med nöje och underhållning.
Här sprängde Maranata de svenska frikyrkornas folkrörelsebaserade ideal. Maranataevangelisterna använde sig av en kombination av enklare dansmusik, äldre väckelsesånger, country och inslag av rockabilly, och lade därigenom grunden för en ny typ av kristen evangeliserande populärmusik.
Den nya musiken gjorde att kvällstidningarna jämförde Donald Bergagård och Arne Imsen med popidoler och bidrog till att Uno ”Målle” Lindberg slog publikrekord i folkparkerna. Under 70- och 80-talen fortsatte sedan kristen populärmusik att växa och fick ökat utrymme i offentligheten.
Maranata fick ett stort insteg bland flera av minoritetsgrupperna i det svenska samhället: resandefolket, finlandssvenskarna, sverigefinnarna och samerna.
Väckelsen skapade utrymme för ett religiöst engagemang bland minoritetsgrupper, och deras kultur påverkade också väckelsens uttryckssätt. Från samtliga av dessa minoritetsgrupper kom också predikanter och församlingsmedlemmar.
Den gren av Maranata som leddes av Arne Imsen organiserade under 1970-talet även en kommunitetsrörelse. Den var en parallell till trender i samtiden, där kollektivboende var populärt.Rörelsen kring Imsen genomförde ockå en rad massmedialt uppmärksammade direkta aktioner i aktuella samhälleliga kontroversfrågor. Ibland innebar aktionerna att gällande lagstiftning överträddes, vilket skapade bilden av rörelsen som extrem och vänsterpolitiskt orienterad.
Men Maranata under Imsens ledning hade också många interna utmaningar, inte minst kring ledarskapets integritet. För många anhängare blev upplevelsen till slut negativ och under 70- och 80-talen lämnade många kommunitetsrörelsen och Imsens ledarskap.
Berättelsen om Maranata rymmer många bottnar och har betydelse för förståelsen av dagens kyrkolandskap.
Den samhällskritiska opinionsbildningen föregrep eller speglade samhällsförändringar bland annat i fråga porreklam, militär totalvägran, flyktigengagemang, civil olydnad, Sveriges Radios monopolställning, föräldrarätt, hemundervisning, drog- och sexualetiska frågor och slutligen frågor som rörde familjepolitik (barnaga, vanvård av barn och vårdnadstvister).
Maranatas piratradiosändningar var vidare delaktiga i att bryta det svenska radiomonopolet, vilket möjliggjorde närradions tillkomst 1979.
Hemundervisning påbörjades 1977 och innebar att föräldrars rätt att bestämma över sina barns fostran i tros- och livsåskådningsfrågor aktualiserades. Det är en rättighet som ingår i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter, vilken Sverige under 1970-talet inte hade accepterat.
Initiativet med hemundervisning och de rättsprocesser som följde i dess spår var faktorer i den utveckling som så småningom (1994) ledde till att den svenska lagstiftningen harmoniserades med Europakonventionen på denna punkt.
Denna kamp för föräldrarätten föregrep ett större genombrott för kristna friskolor, som kom under 1990- och 2000-talet.
I frågor som rörde alkohol, narkotika och pornografi föregrep Maranata genom förkunnelse och direkta aktioner den allmänna opinionens och den svenska lagstiftningens förändring i restriktiv riktning.
Kampen för barn som råkat illa ut genom vanvård på kommunala barnhem och genom felaktiga placeringar i fosterhem föregick de statliga vanvårdsutredningarna under 2000-talet.
I andra frågor, framför allt i fråga om barnaga och homosexualitet, gick samhällsutvecklingen under de följande åren åt motsatt håll.
Samtidigt som opinionsbildning pågick, ifrågasattes Arne Imsens personliga sexualmoral och ledarskap. I samband med skilsmässa 1986 följde försvagning och nedgång för kommunitetsrörelsen. En mindre grupp fortsatte dock kommunitetslivet och finns fortfarande kvar.
Arne Imsen försonades med både familj och ledare inom Pingströrelsen strax före sin bortgång 1999.
Ett 80-tal församlingar startades under 60-talet och början av 70-talet. Ett tiotal av dessa finns kvar, medan övriga har gått upp i andra frikyrkoförsamlingar eller lagts ner av olika anledningar.
Genom Maranata ställdes evangelistens tjänst i centrum. Många av de evangelister som formades i väckelsen på 1960-talet fortsatte senare i olika frikyrkor och blev välkända profiler där: Målle Lindberg, Agne Bark, Curt & Roland, Bosse & Anita, Ingemar Helmner, Göran Duveskog, David Duveskog, med fler.
Ur väckelsen kom också teologer som Bo Krister Ljungberg, Björne Erixon och Torbjörn Helmner.