Maranatarörelsen skakade om i det svenska samhället

Maranata stod för nya och friare mötesformer, med sång och musik som var inspirerad av den samtida popmusiken.

Av Börje Norlén

Maranata var en väckelserörelse som fick ett starkt genomslag i medierna under 1960-talet och flera decennier framåt. Historien bakom rörelsen torde vara en delvis blind fläck för frikyrkofolk i allmänhet – många betraktar den något slarvigt som en "sekt", jämförbar med extrema grupper. Men som seriös forskare och religionshistoriker är Torbjörn Aronsson alltför rutinerad och faktamedveten för att plocka fram sektstämpeln i sin populärvetenskapliga skildring. Han breddar i stället perspektivet genom att placera Maranatas genombrott i den samtida utvecklingen, såväl i samhället i stort som i den frikyrkliga världen.

En rörelse som spred sig snabbt

År 1960 inleddes Maranatas segertåg genom Sverige, och inom bara några år hade den nya väckelsen spritt sig till stora delar av landet. Många blev omvända direkt från gatan, döpta, fyllda med Anden och snart i gång med att predika evangeliet. Aronsson ser flera anledningar till den snabba spridningen – Maranata stod för nya och friare mötesformer med sång och musik inspirerad av den samtida popmusiken. De moderna elinstrumenten, som då var bannlysta i frikyrkorna, väckte stor uppmärksamhet. Mötena hölls i hyrda lokaler dit folk var vana att gå, och att Maranata fick stort utrymme i tidningsspalterna, radio och den enda tv-kanalen gjorde också sitt till.

Splittring och olika grenar

I rörelsen utvecklades snart två huvudlinjer. Den ena stod för utåtriktad evangelisation, inspirerad av amerikanska helandeevangelisters kampanjer, representerad av Donald Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson. Den andra representerades av Arne Imsen, församlingsföreståndare i Stockholm, med sin förankring i pingströrelsens församlingssyn. Detta ledde till att rörelsen splittrades i olika grenar, vilket avtog dess trovärdighet. Aronsson skildrar den infekterade debatten sakligt och objektivt utan att ta ställning.

Aktivism och globalt arv

Den gren som leddes av Arne Imsen utvecklades till en mer aktivistisk rörelse där stora delar av medlemmarna levde ett kommunitetsliv i storfamiljer, utmanade statens skolmonopol och bedrev piratradiosändningar. Uppmärksammade aktioner genomfördes mot porr, barnaga, radiomonopolet och drog- och sexliberalism – aktioner som enligt Aronsson bidrog till att förändra kontroversiella politiska frågor och bryta vissa monopol. Samtidigt lyfts de missionsinitiativ som föddes i Maranatas evangelistiska gren och som senare utvecklats till respekterade organisationer med omfattande evangeliska och sociala insatser i många länder.

Aronsson har med boken Maranata! åstadkommit en bred skildring av väckelsen som fyller ett tomrum i den svenska väckelsehistorien.